Återträffen

Ni vet den där känslan när en träffar någon för första gången på en hel evighet. Någon som varit en stor del av livet och som alltid fått veta allt som händer, smått som stort.

Det finns så många frågor. Kommer allt att bli som förr? Vem ska jag nu vara inför dig? Är du densamma? Är jag det?

Det blir några trevande minuter i början. Kanske några artighetsfraser. En kommentar om vädret. Kanske ett skämt. Det börjar ytligt, lätt men lite stelt på samma gång. 

Hej bloggen. Kul att ses igen! Jag ligger i sängen med två katter. Just det, du vet kanske inte att jag har fyra katter nu. En riktig crazy cat lady. He he. Det var två minusgrader imorse. Redan oktober.

Kanske finns förhoppningar om att allt ska kunna bli som förr. Kan det ens bli som förr? Ska det ens bli som förr? Det är evigheter sen och så mycket har hänt. Livet har hänt. År har passerat. Miljontals löv har fallit från träden sen vi hördes senast. Blanka ytor har fått sprickor. Fasaden har flagnat.

Det finns en tystnad som inte funnits tidigare. Ett lugn. En trygghet som gör mig nervös. Är det så här det är nu? Är det så här det ska vara? Blir det här början på en ny livslång vänskap? Eller har vi helt enkelt vuxit ifrån varandra?

Kanske blir det ett trevligt ytligt möte som pirrar till i magen en stund. Kanske blir det obekvämt och något jag helst inte vill ha mer av. Något som återupplivar gamla jobbiga minnen som jag helst velat glömma. Vågar jag hoppas på mer? Kan det till och med vara så att vi kan komma ännu närmare varandra nu? Att alla år av tystnad mellan oss helt plötsligt bjuder på massa nya rikedomar.

Det finns så mycket att säga. Jag kan utan problem babbla iväg om allt och ingenting. Det händer ofta och det är väldigt skönt, men ibland vill jag liksom djupare. Är den här relationen en plats för djup? Det är för tidigt att veta. Det är lite läskigt att gå dit, men jag vet också att någon måste ta första steget.

Nu ska jag stiga upp och fortsätta måla. Dricka en stor kopp te, slå på någon bra musik och bara njuta.

Te låter bra. Trendigt. Jag dricker faktiskt te rätt ofta. Egentligen hade jag tänkt dricka ett stort glas O’boy idag, men känns för tidigt att berätta. Det låter inte normalt att vara 32 år och dricka O’boy till frukost. Oansvarigt på något sätt. Eller är det just det jag borde berätta. Är det just den detaljer som kommer föra oss samman igen?

Nu ska jag stiga upp och fortsätta måla. Dricka ett stort glas O’boy, lyssna på Hoojas nya låt femtioelva gånger i rad och bara gråta.

Nä, nu blev det läskigt. Nu kanske det kommer följdfrågor. Vem är egentligen 32 år och dricker O’boy? Varför lyssnar du på samma låt hela tiden? Varför gråter du?

Nä, bäst att hålla det ytligt ett tag till. Det blir för läskigt annars. Eller?